Egentliga huggormar
| Viperinae | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Huggormar Viperidae |
| Underfamilj | Egentliga huggormar Viperinae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Viperinae | |
| Auktor | Oppel, 1811 |
| Synonymer | |
| |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
De egentliga huggormarna eller viperorna (Viperinae) är en underfamilj av giftiga ormar i familjen huggormar som lever i Europa, Asien och Afrika. De skiljer sig från de nära besläktade näsgropsormarna (Crotalinae) genom avsaknad av de värmekänsliga groporgan som kännetecknar denna grupp. För tillfället räknas 14 släkten och cirka 70 arter till gruppen.[2] De flesta arterna lever i tropiskt och subtropiskt klimat, men en art huggorm (Vipera berus) återfinns till och med vid polcirkeln.[3]
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Arterna i denna underfamilj varierar i storlek från Bitis schneideri, som mest blir 28 centimeter, till Gabonhuggorm (Bitis gabonica) som kan bli över 2 meter lång. De flesta arterna är marklevande, men några, som Buskhuggormar (Atheris), är helt och hållet trädlevande.[3]
Även om de värmekänsliga groparna som kännetecknar näsgropsormarna saknas hos de egentliga huggormarna så har flera arter, bland annat i släktena Daboia, Pseudocerastes och Causus (Causinae), men i synnerhet i släktet Bitis, ett känselorgan ovanför nosen. Experiment har visat att anfall inte enbart styrs av syn och doft, utan att varmare mål träffas oftare än kalla.[3]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Europa, Asien och Afrika.[1] Dock förekommer de inte på Madagaskar[4]
Reproduktion
[redigera | redigera wikitext]I allmänhet är arterna i denna underfamilj vivipara men ett fåtal, som Pseudocerastes lägger ägg.[3]
Släkten
[redigera | redigera wikitext]| Släkte[2] | Auktor[2] | Arter | Underarter.* | Svenska namn | Utbredning[1] |
|---|---|---|---|---|---|
| Adenorhinos | Loveridge, 1930 | 1 | 0 | Centrala Tanzania: Udzungwe- och Ukingabergen. | |
| Atheris | Cope, 1862 | 8 | 1 | Tropiska subsahariska Afrika, med undantag för södra Afrika. | |
| Bitis | Gray, 1842 | 14 | 2 | Afrika och södra arabiska halvön. | |
| Causus | Wagler, 1830 | 7 | Afrika, söder om Sahara. | ||
| Cerastes | Laurenti, 1768 | 3 | 0 | Nordafrika österut genom Arabiska halvön och Iran. | |
| Daboia | Gray, 1842 | 5 | Pakistan, Indien, Sri Lanka, Bangladesh, Nepal, Myanmar, Thailand, Kambodja, Kina (Guangxi och Guangdong), Taiwan och Indonesien (Endeh, Flores, östra Java, Komodo, Lomblenöarna). | ||
| Echis | Merrem, 1820 | 8 | 6 | Indien och Sri Lanka, delar av Mellanöstern och Afrika norr om ekvatorn. | |
| Eristicophis | Alcock och Finn, 1897 | 1 | 0 | Ökenregionen av Baluchistan nära gränsen Iran-Afghanistan-Pakistan. | |
| Macrovipera | Reuss, 1927 | 4 | 4 | Halvöknar och stäpper i Nordafrika, Främre Orienten och Mellanöstern, och Milosarkepelagon i Egeiska havet. | |
| Montatheris | Boulenger, 1910 | 1 | 0 | Kenya | |
| Montivipera | Nilson, Tuniyev, Andrén, Orlov, Joger & Herrmann, 1999 | 8 | Från Europa över Turkiet till Mellanöstern. | ||
| Proatheris | Peters, 1854 | 1 | 0 | Södra Tanzania (norra änden av Malawisjön) genom Malawi till trakten runt Beira, centrala Moçambique. | |
| Pseudocerastes | Boulenger, 1896 | 3 | Från Sinaihalvön i Egypten österut till Pakistan. | ||
| ViperaT | Laurenti, 1768 | 23 | 12 | Storbritannien och nästan hela den europeiska kontinenten över polcirkeln samt på några öar i Medelhavet (Elba, Montecristo, Sicilien) och Egeiska havet österut över norra Asien till Sachalin och Nordkorea. Återfinns också i norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien. |
* Omfattar inte nominatunderarten (typisk form).
T Typsläkte.
Tribus
[redigera | redigera wikitext]En tribus är för närvarande erkänd, Atherini, skapad av Broadley 1996 för att beskriva släktena Atheris, Adenorhinos, Montatheris och Proatheris. Typsläkte för denna tribus är Atheris.[1]
Nära besläktade grupper
[redigera | redigera wikitext]Tills helt nyligen räknades ytterligare två släkten till de egentliga huggormarna. Men numera anses de skilja sig tillräckligt för att föras till egna underfamiljer inom huggormarna:[1]
- Släktet Azemiops - överförd till underfamiljen Azemiopinae av Liem, Marx & Rabb (1971).
- Släktet Causus - erkänd som underfamiljen Causinae (Cope, 1860) föreslogs av Groombridge (1987) och fick ytterligare stöd av Cadle (1992).
Likväl används ofta beteckningen egentliga huggormar även för dessa grupper.[3]
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift: McDiarmid RW, Campbell JA, Touré T. 1999. Snake Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, vol. 1. Herpetologists' League. 511 pp. ISBN 1-893777-00-6 (series). ISBN 1-893777-01-4 (volume).
- ^ [a b c] Viperinae (TSN 563898). ITIS. Läst 20061030.
- ^ [a b c d e] Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift: Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
- ^ Engelska Wikipedia anger följande som källa för denna uppgift:Stidworthy J. Snakes of the World. Grosset & Dunlap Inc. 160 pp. ISBN 0-448-11856-4.
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]Följande angav av engelska Wikipedia som källor:
- Breidenbach CH. 1990. Thermal cues influence strikes in pitless vipers. Journal of Herpetology 4:448-50.
- Broadley DG. 1996. A review of the tribe Atherini (Serpentes: Viperidae), with the descriptions of two new genera. African Journal of Herpetology 45(2):40-48.
- Lynn WG. 1931. The structure and function of the facial pit of the pit vipers. American Journal of Anatomy 49:97.
Text is available under the CC BY-SA 4.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.
