Sibirisk beckasin
| Sibirisk beckasin Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Familj | Snäppor Scolopacidae |
| Släkte | Gallinago |
| Art | Sibirisk beckasin G. stenura |
| Vetenskapligt namn | |
| § Gallinago stenura | |
| Auktor | (Bonaparte, 1830) |
Sibirisk beckasin[2] (Gallinago stenura) är en huvudsakligen asiatisk vadarfågel i familjen snäppor.[3] Fågeln häckar i Sibirien och övervintrar i södra och sydöstra Asien. Den är en mycket sällsynt gäst i Europa, med endast två dokumenterade fynd, båda i Italien. Beståndet anses vara livskraftigt.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Sibirisk beckasin är en typisk beckasin med korta ben, lång näbb och kryptisk teckning och med en längd på cirka 25–27 centimeter jämnstor med enkelbeckasin (Gallinago gallinago) som den i övrigt är mycket lik. Den skiljs dock bara en smal och oskarp vit vingbakkant (enkelbeckasinens är mycket tydligare), kort stjärt som gör att benen sticker ut bakom stjärten i flykten, kortare och grövre näbb (framför allt basalt), ljust fält på vingovansidan samt mörkare vingundersidor. Diagnostiskt är de nålsmala yttre stjärtpennorna, men dessa är mycket svåra att se.
Ännu mer lik är den tajgabeckasinen (Gallinago megala), som dock är större och kraftigare, saknar de nålliknande yttre stjärtpennorna samt har längre stjärt och kortare ben.
Sibiriska beckasinens spelläte är ett märkligt raspande som övergår i vinande toner, kortare, ljusare och snabbare än tajgabeckasinens.[4]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Sibirisk beckasin är en flyttfågel som häckar i Sibirien och övervintrar från Indien till Sydostasien, Indonesien och Filippinerna.[3] I Europa häckar ett fåtal par i norra Uralbergen och är i övrigt en mycket sällsynt gäst, med endast två fynd i Italien 1996 och 2011.[5][6] I juni 2019 fotograferades en individ i finska Petäjävesi, men tajgabeckasin har inte gått att utesluta.[5] I Israel har den påträffats ett tiotal gånger.[5]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Denna art häckar i arktiska och boreala våtmarker upp till 2 300 meter över havet, på fuktängar utmed floddalar, på mossar, i tajgasumpskog och buskrik tundra med stånd av dvärgbjörk (Betula nana). Vintertid trivs den i olika typer av våtmarker som översvämmade risfält, blöta gräsmarker och träsk.[7][8][9] Den lever av mollusker, insekter och insektslarver, daggmaskar och ibland även kräftdjur samt växtmaterial och frön.[7]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 2 000 och 5 000 par.[10] Arten är utsatt för jakttryck i hela utbredningsområdet.[11]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Sibiriska beckasinens vetenskapliga artnamn stenura betyder "smalstjärtad", av grekiska stenos för "smal" eller "tunn" och ändelsen -ouros, "-stjärtad".[12]
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Birdlife International 2016 Gallinago stenura . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
- ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 172. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b c] Fynd av sibirisk beckasin i Västpalearktis på Tarsiger.com
- ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
- ^ [a b] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
- ^ Flint, V.E.; Boehme, R.L.; Kostin, Y.V.; Kuznetsov, A.A. 1984. A field guide to birds of the USSR. Princeton University Press, Princeton, New Jersey.
- ^ Johnsgard, P. A. 1981. The plovers, sandpipers and snipes of the world. University of Nebraska Press, Lincoln, U.S.A. and London
- ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
- ^ del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
- ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör sibirisk beckasin.
Wikispecies har information om Gallinago stenura.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|
Text is available under the CC BY-SA 4.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.
