Neptunus naturliga satelliter

Neptunus har 16 bekräftade månar (juli 2024). Den mest massiva är Triton, som upptäcktes av William Lassell 17 dagar efter att Neptunus hittats. Triton är den enda av Neptunus månar som är massiv nog för att gravitationen skall trycka ihop den till en sfärisk form.

Månar

Inre månar

Neptunus har sju inre månar: Naiad, Thalassa, Despina, Galatea, Larissa, Hippocamp och Proteus. Alla dessa månar är små i jämförelse med Triton. Det är mest troligt att dessa inre månar inte formades tillsammans med Neptunus. De blev istället skapade från det utkastade materialet från en stor kollision mellan Triton och någon annan stor himlakropp. Den bana som Triton infångades i skulle ha varit mycket excentrisk. Detta orsakade stora störningar i de inre månarnas omloppsbanor, vilket gjorde att månarna började kollidera med varandra och bli buckliga. Först när Tritons bana blev cirkulär kunde de månar vi idag kan se från jorden skapas.^[1]

Triton

Triton är den enda stora måne som kretsar kring Neptunus samt är den åttonde av Neptunus satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes. Man kan bara se ett fåtal nedslagskratrar, vilket bevisar att ytan är relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täckt av fruset kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av nedfrysnings- och upptiningscykler. De mest intressanta och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, rymdstoft, eller metanföreningar underifrån ytan.^[2]

Triton går i en spiralbana runt Neptunus och kommer allt närmare för varje rotation. Man tror att den i framtiden kommer att slitas sönder av gravitationstrycket från Neptunus och bilda nya, mindre månar eller ringar liknande de runt Saturnus.

Yttre månar

Under åren 2002 och 2003 upptäcktes fem nya små månar, med en uppskattad diameter på 30–60 kilometer, med hjälp av jordbaserade teleskop. Dessa månar är oregelbundet formade och har en mycket excentrisk bana som lutar mycket mot Neptunus ekvator; dessa månar kretsar också i retrograd riktning. Deras medelavstånd från Neptunus ligger mellan 15 miljoner och 48 miljoner kilometer, alltså utanför Nereids omloppsbana.^[3] 2024 tillkännagavs ytterligare två månar (S/2021 N 1 och S/2002 N 5) som upptäckts respektive återupptäckts 2021. Dessa har ännu inte fått något officiellt namn.

Tabell över Neptunus kända månar

Tabellen listar Neptunus alla bekräftade naturliga satelliter i stigande ordning efter banradien.

	Namn	Omloppsbanans halva storaxel (km)^[4]	Diameter (km)^[4]	Omloppstid (dag)^[4]	Inklination(°)^[4]	Upptäcktsår^[5]
1	Naiad	48 200	58	0,294	4,74	1989
2	Thalassa	50 100	80	0,311	0,205	1989
3	Despina	52 500	148	0,335	0,065	1989
4	Galatea	62 000	158	0,429	0,054	1989
5	Larissa	73 500	192	0,555	0,201	1989
6	Hippocamp	105 300	18	0,950	0,000	2013
7	Proteus	117 600	416	1,122	0,039	1989
8	Triton	354 800	2 706	5,88	156,8	1846
9	Nereid	5 513 400	340	360,1	7,23	1949
10	Halimede	15 728 000	61	1 879,7	134,1	2002
11	Sao	22 422 000	40	2 914,1	48,51	2002
12	S/2002 N 5	23 400 000	23	3 141,1	42,13	2002
13	Laomedeia	23 571 000	40	3 167,9	34,74	2002
14	Psamathe	46 695 000	38	9 115,9	137,4	2003
15	Neso	48 387 000	60	9 374,0	132,6	2002
16	S/2021 N 1	50 760 000	14	10 018,8	134,5	2021

Källor

^ D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051.
^ J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113.
^ ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006.
^ [a b c d] ”Neptune Moons”. Earth & Planets Laboratory. Carnegie Institution for Science. https://sites.google.com/carnegiescience.edu/sheppard/moons/neptunemoons?authuser=0. Läst 5 juli 2024.
^ ”Planetary Satellite Discovery Circumstances”. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/sats/discovery.html. Läst 5 juli 2024.

Se även

Kategori

[BanfieldMurray-1] D. Banfield och N. Murray. ”A dynamical history of the inner neptunian satellites”. Icarus 99: sid. 390. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-bib_query?bibcode=1992Icar...99..390B&db_key=AST&data_type=HTML&format=&high=444b66a47d03051.

[Kargel-2] J. S. Kargel (1994). ”Cryovolcanism on the icy satellites”. Earth, Moon, and Planet 67: sid. 101-113.

[EBN_7-3] ”Encyclopædia Britannica - Neptune:Moons”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-54303/Neptune. Läst 10 december, 2006.

[:0-4] [a b c d] ”Neptune Moons”. Earth & Planets Laboratory. Carnegie Institution for Science. https://sites.google.com/carnegiescience.edu/sheppard/moons/neptunemoons?authuser=0. Läst 5 juli 2024.

[5] ”Planetary Satellite Discovery Circumstances”. NASA. https://ssd.jpl.nasa.gov/sats/discovery.html. Läst 5 juli 2024.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

Neptunus naturliga satelliter

Månar

Inre månar

Triton

Yttre månar

Tabell över Neptunus kända månar

Källor

Se även

Suggest as cover photo

Thank you for helping!

Install Wikiwand

Don't forget to rate us

Tell your friends about Wikiwand!

Enjoying Wikiwand?

Tell your friends and spread the love:

Your preferred languages

All languages

Follow Us

Don't forget to rate us

Our magic isn't perfect

Thank you for helping!

Oh no, there's been an error