Latinsering av namn avser den översättning av namn, speciellt på personer, till latin som var allmänt förekommande bland de högre och bildade klasserna från medeltiden^[1] till 1700-talet. Anledningen till detta var att det internationella språket under denna period var latin, och, då det man skrev ofta avfattades på latin, så angav man sitt namn "på samma språk" - samtidigt som det även var en statusmarkering. Under 1700-talet tog franskan över som dominerande språk och latiniseringen av namn avklingade därmed.^[2]

Latinisering skall inte blandas samman med romanisering, att skriva ett namn eller ord som skrivs med ett annat alfabet translittererat till det latinska alfabetet.

• Carolus Linnaeus för Carl von Linné.^[3]
• Regiomontanus för Johannes Müller von Königsberg (Regio från rex=kung (König) och montanus från mons=berg).
• Olaus Petri för Olof Pettersson (och hans bror Laurentius Petri Nericius, det vill säga Lars Petterson från Närke).

Bland latiniserade förnamnsformer märks exempelvis:^[4]

• Carola, femininform av Carolus, latinisering av Karl.
• Gunilla, latinisering av Gunhild.

Inom botaniken latiniseras namn på släkten härledda från personnamn i den mening att de ges en feminin ändelse (exempel Adansonia från Michel Adanson, Didierea från Alfred Grandidier)^[5], medan artnamn härledda från personnamn, länder eller platser ges antingen en genitivändelse (exempel grandidieri, saharae) eller en adjektivändelse (exempel clusianus efter Carolus Clusius – som i sin tur är en latinsering av Charles L'Escluse, som levde 1526–1609 då latinisering av själva personnamnet var bruklig – suecicus^[6], gotlandica)^[7].

• Patronymikon