Järnmalmspellets
| Järnmalmspellets | |
 Järnmalmspellets | |
| Användningsområde | råmaterial för järnframställning |
|---|---|
| Utvecklad | sent 1800-tal |
| Patenterad | 1912 |
| Årsproduktion världen | c:a 400 Mt |
Järnmalmspellets, tidigare kallade kulsinter, är ett råmaterial för järnframställning via masugn eller direktreduktion (DR). Till skillnad från fines som först måste sintras (sammansmältas) i ett sinterverk till större stycken, kan pellets användas direkt i masugn.[1] Den vanligaste typen av pelletsverk att framställa järnmalmspellets med, är travelling-grate verk. Den näst vanligaste metoden är med ett grate-kiln verk. Från början var schaktugnsverk de vanligaste typen av verk, men idag är de mer ovanliga på grund av sin låga kapacitet.[2] År 2010 tillverkades pellets av cirka 25 % av all järnmalm som utvanns.[3] Idag finns det sex pelletsverk i Sverige, varav tre i Kiruna, två i Malmberget och ett i Svappavaara. Det har tidigare även funnits pelletsverk i Persberg och Bodås.[4]
Historik
[redigera | redigera wikitext]Pellets framställdes först i slutet av 1800-talet i USA. Pelleten innehöll då 1 % tjära som bindemedel och brändes i roterugnar.[5] Produkten patenterades först av svensken A.G. Andersson (1912),[2] men kommersiellt i större skala framställdes pellets först 1952 i Babbit, MN, USA. Under de kommande tio åren byggdes ett tiotal verk i USA, Kanada och Sverige. I början varierade storleken på pellets från verk till verk, och de var inte heller lika sfäriska som idag. Generellt så var de nordamerikanska pelletsen mellan 10 och 20 mm, medan pellets tillverkade i Sverige var runt 30 mm i diameter.[4] Idag har pellets från olika verk en mer uniform storlek, vanligen med en diameter mellan 8 och 18 mm och järnhalt på 67–72 procent.[6]
Framställning
[redigera | redigera wikitext]Bruten järnmalm krossas och males till en finkornking slig som anrikas för att avlägsna gråberg och eventuella föroreningar. Olika tillsatser som exempelvis olivin eller kvartsit (beroende på användningsområde) blandas med sligen, samt ett bindemedel som exempelvis bentonit eller kalk. Sedan rullas blandningen till kulor innan de bränns vid 1 300°C i någon av de tidigare nämnda ugnarna.[7] Många pelletstillverkare har även masugn eller DR-verk i direkt anslutning till pelletsverket, då det är en avsevärd energibesparing att inte låta pelletsen kylas helt innan den fortsätter i processkedjan.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ LKAB: Produkter Arkiverad 22 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 26 oktober 2014
- ^ [a b] S. Yamaguchi et al. (2010). ”KOBELCO Pelletizing Process”. KOBELCO TECHNOLOGY REVIEW (29): sid. 58-68. http://www.kobelco.co.jp/english/ktr/pdf/ktr_29/058-068.pdf. Läst 26 oktober 2014.
- ^ United Nations Conference on trade and Development (UNCTAD), 2010, The iron ore market 2009-2011, läst 26 oktober 2014
- ^ [a b] A. M. Chernyshev (1962). ”The Production of pellets and their use in smelting”. Metallurgist (Wiley) 6 (1): sid. 15-21. Läst 26 oktober 2014.
- ^ Forsythe, Robert (1908). The blast furnace and the Manufacture of pig iron. sid. 62. http://archive.org/details/blastfurnaceandt024447mbp. Läst 7 november 2013
- ^ ”Iron ore Products”. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141031140356/http://www.advanced-exploration.com/industry/io_products/. Läst 31 oktober 2014.
- ^ S.P.E. Forsmo et al. (2008). ”Studies on the influence of a flotation collector reagent on iron ore green pellet properties”. Powder Technology (Elsevier) 182 (3): sid. 444-452. Läst 26 oktober 2014.
Text is available under the CC BY-SA 4.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.
