Ali Razmara
| Ali Razmara | |
 Ali Razmara
| |
Irans premiärminister
| |
| Tid i befattningen 26 juni 1950–7 mars 1951 | |
| Monark | Mohammad Reza Pahlavi |
|---|---|
| Företrädare | Ali Mansur |
| Efterträdare | Hosein Ala |
| Född | 30 mars 1901 Teheran, Iran |
| Död | 7 mars 1951 Teheran, Iran |
| Gravplats | Bagh-e Tuti, Rayy |
| Utbildning | yrkesofficer |
| Alma mater | École spéciale militaire de Saint-Cyr |
| Yrke | Generallöjtnant, politiker, |
| Maka | Anvar ol-Molouk Hedayat |
| Barn | 5 |
Ali Razmara (persiska: علی رزمآرا), född 30 mars 1901 i Teheran, Iran, död 7 mars 1951 i Teheran, var en iransk general och politiker som tjänstgjorde som Irans premiärminister åren 1950 och 1951. Han var den förste yrkesmilitären som innehade denna position efter Reza Pahlavi.[1]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Karriär inom militären
[redigera | redigera wikitext]Ali Razmara reste 1923 till Frankrike för studier vid militärhögskolan École spéciale militaire de Saint-Cyr i Morbihan. Han återvände efter officersexamen till Iran där han gifte sig med Anvar ol-Moluk Hedayat, syster till författaren Sadeq Hedayat. Paret fick fem barn tillsammans. 1935 blev han studierektor för Krigshögskolan i Teheran som grundades samma år av den franske generalen François-Georges Gendre. Han befordrades till generallöjtnant och utnämndes sedan till överbefälhavare 1944 och till ordförande av nationella krigsrådet 1945, strax innan Irankrisen 1946 bröt ut.
Premiärminister
[redigera | redigera wikitext]1950 blev Ali Razmara vald till premiärminister av shah Mohammad Reza Pahlavi i hopp om att regeringen skulle få igenom en supplementöverenskommelse med Anglo-Iranian Oil Company (AIOC).[2] Ali Razmaras motstånd mot exproprieringen av AIOC:s tillgångar i Abadan mötte kritik från valalliansen Nationella Fronten, ledd av Mohammad Mossadegh, som vid tidpunkten var allierad med parlamentets talman Ayatollah Kashani. I ett adresserat tal mot Mohammad Mosaddegh hävdade Razmara att nationaliseringen av petroleumindustrin inte borde genomföras då den kunde äventyra Irans relationer med Storbritannien och dess allierade, vilket skulle försätta landet i en ekonomisk kris.[3]
Som premiärminister främjade Ali Razmara en plan för decentralisering som gav politiker på lokal nivå mer självständigt beslutsutrymme. Denna plan krävde att lokalråd inrättades i Irans åttiofyra lokaldistrikt för att sköta angelägenheter som hälsa, utbildning och jordbruk. En av hans mest bestående framgångar var inrättandet av Point Four Program i Iran genom överenskommelse med USA:s president Harry S. Truman.
Mordet på Ali Razmara
[redigera | redigera wikitext]Ali Razmara sköts den 7 mars 1951 av Khalil Tahmasbi, en medlem av den islamistiska terrororganisationen Fedayan-e eslam, när han avlade ett besök i Shahmoskén i Teheran. Dagen efter antogs beslutet om nationaliseringen av Irans petroleumindustri av landets oljekommission och tio dagar sedan godkändes beslutet av parlamentet.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Milani, Abbas (2008). Eminent Persians The Men and Women Who Made Modern Iran, 1941-1979. Volume One. New York: Syracuse University Press. sid. 483-489
- ^ Stephen Kinzer, All the Shah's Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror, Hoboken: John Wiley & Sons, 2003. sid. 66
- ^ Moazami, Behrooz (2013). State, Religion, and Revolution in Iran, 1796 to the Present. New York: Palgrave Macmillan. sid. 48
|
Text is available under the CC BY-SA 4.0 license; additional terms may apply.
Images, videos and audio are available under their respective licenses.
